Jag kanske borde skriva ett brev, till dig.

Ett brev som berättar allt det där jag aldrig fick sagt. Det som blev hängandes i luften, alla ord som jag samlat inombords istället. Alla konversationer jag haft i mitt egna huvud. Som ett misslyckat försök till att få ut känslor i ordform. Alla försök att få ut något vettigt utan att låta patetisk, utan att låta sådär patetiskt och bortgjord. Alltid sagt att det är lungt när någon frågar, men gråten då alltid närvarande.

För det är nog det jag är rädd för, att jag blev fast i något som aldrig fanns. För du blev aldrig min. Du var aldrig min. 

Men jag blev så förälskad i dig. Jag upplevde känslor jag aldrig haft. Du livade upp något i mig jag inte trodde jag kunde känna. Det var så mycket kemi, så färgstarkt så man nästan kunde ta på det och folk kunde se. 

Jag som hade lovat mig själv att aldrig släppa in någon som inte kommer stanna. Men så mötte jag dig och glömde av allt det där. Det var när du låg i min säng den där eftermiddagen och grubblade över alla beslut, då bestämde jag mig att väljer du mig, då väljer jag dig. För så som jag kände då, ville jag ingenting annat än att vara med dig. Jag ville bara dig.

 

Under all tid du var ledsen så ville jag inte förstöra, ville inte sabba. Ville inte ställa någon krav. Ville aldrig berätta hur jobbigt det faktiskt var för mig också. Hur jobbigt det var att se dig ledsen. Jag ville bara stötta, vara där och hjälpa dig fram. Få dig att förstå att hjärtkross är skit, men man kommer över det. Jag ville du skulle välja mig i slutändan och jag trodde faktiskt att det skulle bli så.

 

Men istället för att jag gick runt med skuldkänslor över att jag blivit förälskad i någon som var upptagen, som var tvungen att krossa någon annans hjärta, var det tillslut mitt egna hjärta som gick i bitar. 

Jag blev lämnad med alla känslor utanpå. För att du ville vara själv.

 

Nu har du glömt allt. Jag betydde ingenting medans du rubbade hela min värld. För det är exakt det du gjorde, du rubbade den. Jag hade ingenting när du klev in i mitt liv, medans du redan hade kärlek. Du ångrade dig, du ångrade dina val. Jag är förmodligen någon som du tittar tillbaka på med en klump i magen. Eftersom det bara ställde till det. Vilket gör mig ännu mer ledsen, att du kanske ångrar mig.

 

Jag önskar det hade slutat annorlunda. Det gör man väl alltid med ett oönskat avslut. Hur mycket jag än ville ha dig så var det aldrig tillräckligt.
Oavett vill jag ditt bästa och gjort från start. Det fanns ingen plats för mig i din värld och det är okej.

 

Det är dags för mig att byta blad och skriva den sista meningen i detta kapitel. Lägga dig till det förflutna. Ytterligare ett kapitel i mitt liv som jag blir tvungen att stänga igen.
Men jag vill tacka dig, att du fick mig att inse hur det ska kännas, hur det ska kännas när man blir kär. För det var så många år sedan jag kände något liknande, jag hade liksom glömt bort och trodde inte jag kunde känna sådär. Men nu vet jag. Och kommer inte nöja mig förens det är någon annan som får mig att känna likdant. Så tack, tack för det du fick mig förstå hur kärlek känns.
Trots att jag inte hade bytt dig mot allt i värld.

 

I told the stars about you and you just left.