Tillslut hade vi sagt hejdå för sista gången, även ifall vi inte förstod att det var på riktigt just där och då. Det hade ju hänt så många gånger förut, när hjärtat brunnit.
Men våra blanka ögon var ett tecken på att det fanns kärlek kvar, känslor vi inte ville ge upp men som vi sedan skulle förneka och aldrig prata om igen.
Kanske om det hade funnits ord som skulle förklarat vad vi kände, skulle vi nog aldrig lagt på. Ifall ord skulle vara något man kunde ta på och hålla i, skulle jag kastat dom på dig med all kraft för att du skulle förstå.
Men just i den sekunden sade vi upp oss från allt vad kärkek innebar. Det var som vi blekte och tonade ut. Som om vi skulle passa in i den där svartvita verkligheten igen. 
Från att stå jämsides och andas i takt, till att inse att man aldrig kommer att se varandra igen, inte ens få höra varandras röster. 
Det är sorgligt att någon man vill spendera resten av ens liv med, blir till en främling över en natt.
För hur hjärteskärande det än är att erkänna, går det inte att komma ifrån, att även ifall jag smekt varenda millimeter av din kropp känns det som jag aldrig ritkigt kände dig. 
Kanske skulle vi bara fortsatt dansa även ifall musiken hade tystnat, kanske skulle vi fortsatt springa även ifall benen inte orkade mer. Men du vågade inte chansa och du lämnade mig kvar ensam med mitt hjärta i handen.