Det kommer alltid finnas ett kapitel i mitt liv som har ditt namn som rubrik. Ett kapitel som har dig skrivet i varenda mening, varje ord. Jag andades dig, jag levde livet genom dig. 

 

Jag minns att jag tog din hand när vi gick i solnedgång gången genom stan i väntan på Håkan Hellström bion på vår första dejt, som om det vore självklart. Du berättade efteråt att aldrig har någon hållit dig i handen sådär förut. Men vad jag aldrig berättade att jag var livrädd hela tiden, för vad du skulle tycka, tänk om du skulle släppa taget. 

 

Jag minns när vi träffades, mitt på dansgolvet och jag gav dig min blåa skinnjacka och du trodde det var för jag inte ville du skulle gå ifrån mig. Att jag glömde jackan när jag gick hem dagen efter, du trodde även då jag gjorde det med mening. Jag förnekade det men du trodde inte mig och jag lät dig tro det. Jag ville du skulle tro det. 

Jag minns när du kom dagen efter och skulle lämna jackan, jag satt på trappan hos mina morföräldrar och såg dig kliva ur bilen i dina solglasögon på uppfarten. Jag tappade andan. Sedan satt vi på trappan och pratade i timmar tills du var tvungen att åka till jobbet. Jag minns att du sa efteråt ”allt jag kunde tänka på var att jag ville kyssa dig då”... men du vågade aldrig, inte jag heller. 

 

Jag förlorade mig i dig fullständigt, du hade mig ifrån första stund. Vi pratade på sms hela veckan efteråt, skrev noveller till varann. Jag ville veta allt om dig, blev aldrig mätt. Hur vi bestämde att du skulle stanna hos mig helgen efteråt. Allt gick så snabbt som om det var precis så det skulle vara. Det var så fint, genuint och brinnande. Vi var ju så unga.

 

 

 Jag har haft sena kvällar tittandes mot stjärnhimmeln och undrat vart du är, vad du gör, är du kär, är du lycklig, tänker du på mig. Med en förtröstan att vart du än är, har du samma stjärnor ovanför dig. 

Men ibland när jag glömt bort hur kärlek känns går jag tillbaka till ditt kapitel, bara för att känna efter, bara få vara där och andas en stund.