Ibland kan jag inte sluta tänka på det. Det är oundvikligt även ifall det är dem värsta tänkbara tankarna som finns. Tårarna rinner och det finns inget stopp, tänker scenarion i huvudet hur livet skulle vara, hur det skulle kännas utan dig i det. Under nästan hela min tonår har du varit sjuk, i 9 år, enda sedan jag var 15 år gammal har jag levt med det, tanken att du kanske en dag inte finns kvar. Det tar sönder mig om och om igen, att se dig bli sämre och bara vänta och vänta på svaren. Jag hatar det, hatar den där sjukdomen. 

 

Jag önskar jag kunde ge dig alla stjärnor på himmelen, för du är värd mer än livet för mig.