Det gör ont, på riktigt, fysiskt, som ett blåmärke eller ett hårt knytnäveslag i magen. Det bara brinner inombords, brinner i bröstet som om hjärtat faktiskt gått sönder. Som en riktig tung förkylning, feberfrossa. Vill ta en semester från jorden, från allt. Man vill bara gömma sig. Sätta händerna för ansiktet, slippa känna och låta tårarna rinna. Spola tillbaka tiden och göra allting ogjort. Känns som någon stängt av en, tryckt på off knappen. 

Som att gått runt och ha levt i en fantasi man trodde var på riktigt. Som om man bara drömt om allting och man vaknar upp och är osäker ifall det har hänt på riktigt eller inte. Sägs att lögner är det finaste man har och jag insåg precis att det stämmer. Vilsen, arg, besviken och lite bortgjord.

Är det såhär det känns, är det såhär det känns att gå i tusen bitar.
 

Jag har aldrig varit bra på känslor, allt eller inget. Så har det alltid varit. Men varför lär man sig aldrig? Aldrig igen ska jag öppna armarna och låta känslorna falla fritt. 

 

Det var alltid bara du och jag, vi behövde ingen annan. Vi behövde ingenting annat för att fungera. Det räckte. Du och jag, det var allt jag ville ha. När tiden är rätt ska jag plocka upp dig och ta dig långt härifrån, det var så jag såg på oss. Du var drömmen.