Jag har glömt av känslan, inte glömt av dig och våra minnen, utan känslan att ha dig här. glömt hur det känns att borsta dig i flera timmar, känslan att rejsa de snabbaste du kunde över åkrarna, hur det känns att stå och mocka och väga upp hö dag in och dag ut, hur det känns att bara gå runt med dig och känna grimskaftet i handen, hur vi hade springtävling i ridhuset, alla bus och skratt, all lycka. Hur kan man egentligen glömma av känslan att ha något som betydde något så extremt mycket som du gjorde. Först skratten, sen dom där tårarna. Jag saknar dig, jag gör det verkligen. Fyra hela år har gått och jag önskar jag bara hade kunnat få träffa dig ibland. För jag sökte dig och fann mitt hjärta. Du är fortfarande allt. Du är färgen på en svart&vit tavla! Dalsgårds Buster <3