Det är för sent, alldles för sent med ett förlåt. Även ifall det är det ordet jag gått runt och hållt inom mig i ett år nu. Jag kommer alltid sakna något, även ifall jag aldrig kände att jag passade in till hundra procent, så kommer jag aldrig känna mig till hundra ifall jag är utan er. Jag vet inte vad man ska göra, hur jag ska göra, vad man ska säga, om det nu finns något att säga över huvudtaget, för att allting skulle kunna bli bra igen.
Jag önska bara att jag var bättre, att jag var starkare och kunde hålla det under kontroll.

Men jag tänker på er varje dag. Vad var det som hände egentligen, tror att ingen riktigt vet. Men hur kan man tro att någon skulle sluta bry sig i en sådan situation är helt absurt.  
Jag vet egentligen varför jag aldrig sagt förlåt, för jag väntade på att ni skulle säga det först. 
Förlåt!