VARFÖR ÄR JAG LEDSEN NÄR JAG VET ATT JAG ÄNDÅ INTE KOMMER SAKNA DIG.
2011/2012
Jag har lärt mig att gråta för kärleken men också lärt mig att älska på nytt. Jag har släppt händer och låtit vardagliga stunder blir till minnen. Jag har skapat ett vänskapsband så starkt så man blir tårögd och insett att det spelar ingen roll hur många människor man har runt sig ifall ingen ser en. Jag har upplevt mina bästa dagar men även mitt livs sämsta. Fått känna på hur det känns att få hjärtat i tusen bitar och hur det känns att vara kär i någon som redan vänt blad. Hur det känns att bli bortvald och inte hitta någon balans i livet, hur man väntar på en förändring som aldrig kommer ifall man själv inte sätter ner foten. Jag har släppt taget och låtit hjärtat gå vidare, insett att kärleken fanns närmre än vad man någonsin kunnat ana. Tagit tag i en hand och känt känslor man aldrig känt och förstår nu varför det aldrig funkat med någon annan. Även ifall jag fallit isär och känt mig trasig, trott att det aldrig skulle bli bra igen, har jag tagit mig ur detta, fått mer skinn på näsan och gått ifrån något med erfarenheter av hur livet kan se ut.
Det är så många känslor på samma gång och jag har svårt att skilja dom åt. Ena dagen vill man bara lägga sig ner, gömma huvudet i händerna och låta tårarna komma, andra dagen är himmeln klarblå och världen har aldrig varit vackrare. Jag vet inte vad jag vill, vad jag känner, vad jag ska göra för att hitta rätt igen. Det har snart gått ett år innan allting lade sig upp och ner, när allting rasade och jag bara stog jämte och såg på. Jag skulle gjort vad som helst för att kunna få det annorlunda, få ett annat avslut. Det är något som aldrig släpper taget, som inte låter mig glömma och få en chans att kunna gå vidare för mig själv. Jag är inte klar, även ifall jag är helt utmattad. Jag vill bara förändra det jag kunde gjort bättre, vill inte inse att jag gjort fel.
Jag har lärt mig att gråta för kärleken men också lärt mig att älska på nytt. Jag har släppt händer och låtit vardagliga stunder blir till minnen. Jag har skapat ett vänskapsband så starkt så man blir tårögd och insett att det spelar ingen roll hur många människor man har runt sig ifall ingen ser en. Jag har upplevt mina bästa dagar men även mitt livs sämsta. Fått känna på hur det känns att få hjärtat i tusen bitar och hur det känns att vara kär i någon som redan vänt blad. Hur det känns att bli bortvald och inte hitta någon balans i livet, hur man väntar på en förändring som aldrig kommer ifall man själv inte sätter ner foten. Jag har släppt taget och låtit hjärtat gå vidare, insett att kärleken fanns närmre än vad man någonsin kunnat ana. Tagit tag i en hand och känt känslor man aldrig känt och förstår nu varför det aldrig funkat med någon annan. Även ifall jag fallit isär och känt mig trasig, trott att det aldrig skulle bli bra igen, har jag tagit mig ur detta, fått mer skinn på näsan och gått ifrån något med erfarenheter av hur livet kan se ut.
Det är så många känslor på samma gång och jag har svårt att skilja dom åt. Ena dagen vill man bara lägga sig ner, gömma huvudet i händerna och låta tårarna komma, andra dagen är himmeln klarblå och världen har aldrig varit vackrare. Jag vet inte vad jag vill, vad jag känner, vad jag ska göra för att hitta rätt igen. Det har snart gått ett år innan allting lade sig upp och ner, när allting rasade och jag bara stog jämte och såg på. Jag skulle gjort vad som helst för att kunna få det annorlunda, få ett annat avslut. Det är något som aldrig släpper taget, som inte låter mig glömma och få en chans att kunna gå vidare för mig själv. Jag är inte klar, även ifall jag är helt utmattad. Jag vill bara förändra det jag kunde gjort bättre, vill inte inse att jag gjort fel.
