Det har gått 2 år, 2 hela år sen jag såg dig senast.
Senast jag höll om dig, kramade om din hals och känslan av att du bara var min.
Men det har inte gått en enda dag utan tankarna fallit tillbaka till dig, alla minnen.
Du var min bästa vän, mitt liv, mitt älskade hjärta.
Du är inte borta, du finns ju kvar.
Men du är 29 mil ifrån mig, 29 mil för långt.
Så många gånger jag varit så ledsen, så ledsen att jag inte vetat vart jag ska ta vägen.
Så många gånger jag har velat åka upp och köpa tillbaka dig, hämta dig tillbaka.
Så många gånger jag har tänkt tillbaka, och kommit fram till att det var den bästa tiden i mitt liv.

Jag har inte visat någon, hur jag känner. Hur ledsen jag varit, hur ledsen jag fortfarande är.
Jag vet faktiskt inte om någon skulle förstå.
Att du var en så stor del i mitt liv, att det finns ingenting som kan ersätta den platsen.
Du var verkligen min bästa vän!
saknaden försvinner inte, tvärtom, den blir större för varje dag.
jag älskar dig.


Det var så jag beskrev det
Det var så jag tog det första steget och bestämde mig.
Om jag faktiskt hade vetat hur det hade blivit, hur det skulle kännas
Vet jag inte om jag skulle gjort det.